Treklövern i Skellefteå

Ja. Vid det här laget är det sagt. Allianssprickan blev en treklöver, och moderaterna, kristdemokraterna och centern skuttar glada iväg som våryra kor på en sommaräng. Eller? Något sådant. Ungefär eller så inte, eller så precis.. Ingen aning längre.

Det är jättebra med samarbete. Livsnödvändigt faktiskt. Och jag tycker om alla dessa människor och engagerade politiker som vi ska samarbeta med nu. De är fina, engagerade personer som gör sitt bästa varje sekund. Ingen tvekan där, tro aldrig att det är personligt, från min sida. Jag ser något gott i alla människor, men väldigt mycket mindre i vårt politiska system.

Jag blir så besviken varje gång jag inser att politik handlar om samarbeten, kompromisser och ryggdunk snarare än att man går rakryggad ut och driver det man brinner för i hjärtat. Jag blir på riktigt ledsen när politisk dynamit för partiet får stå tillbaka för en enda person har fått rätt jobb plötsligt. När ett svek och ett dåligt politiskt ledarskap blåser över så lätt som en liten treklöver och när den enda tidningen bara vill publicera ett enda språk, ett enda tonläge och en enda skrivning av sanningen. Det dödar engagemanget och det dödar demokratin. För folk tappar förtroendet, för dig, mig och oss.

Jag kan sticka en kilometer av mönsterstickning medan andra för politisk debatt. Jag kan ändå inte engagera fler i detta om jag inte får tro på systemet själv. Så enkelt och så svårt är det. Jag kommer göra mitt bästa oavsett vad jag tycker. Oavsett hur arg jag blir. Hur många gånger jag än skakat på huvudet av besvikelse senaste veckorna, så kommer jag fortsätta driva min kamp. Inte för att jag tror att någon snart kommer driva min kamp åt mig, utan för att jag kan driva min kamp bäst här.

Men bara så ni vet så håller jag på att bli en riktigt bitter, sur och bråkig politiker. Inte någon trevlig myspysig sådan. För vad det nu är värt. Vi får väl se var det tar mig.