Grattis farmor!
Det här året skulle farmor ha blivit 99 år om hon levt. Och idag är det hennes namnsdag. Jag saknar henne och önskar ofta att hon hade fått vara med mig, mer och längre. Men det bestämmer inte vi och jag tror det är bra. Att vara odödlig är inte bra i någon ålder.
I mitt liv har jag varit omgiven av väldigt starka och framåt kvinnor. De jobbade från morgon till sen natt och hade koll på precis allt, tycker jag. Men farmor var inte så. Min farmor var i vissa lägen en väldigt liten flicka som saknade sitt före detta hem i Herrljunga, sin docka från Amerika och den där känslan att vara omhändertagen, buren i en stor föräldrafamn.
Hon var bäst på att lära mig matte. Hon lärde mig namnen på alla vilda blommor och att ta vara på det naturen ger. Hennes kök doftade tungt av kött, lök, morötter, lagerblad och kryddpeppar. Doften satt i i stugans väggar i flera år efter hon slutade vara där. Ändå fanns det ingen som var så noga med att vädra ut matoset.
Från ca 10 års ålder minns jag att hon började behöva stöd. Hon glömde, var orolig och dubbelkollade allt lite för ofta. Några år senare fick jag hjälpa henne mer och mer för varje gång vi sågs.
En stor sorg för oss båda var att vi bodde så långt från varandra. Därför tänker jag att om jag får egna barn, vilket jag hoppas att jag får, så hoppas jag att mor- och farföräldrar finns nära och kan bygga relationerna, många, korta tillfällen.
