En nötande process

I min konst har jag alltid tilltalats av det som inte är helt perfekt. Jag tycker om det sneda, det vassa och det skeva. Jag inspireras av omsorgsfulla lagningar av en för länge sedan uttjänt yllesocka och vantar stoppade med tandtråd. Det vittnar om ett liv, om att man är på väg. Att nuet är viktigt, även om man strävar framåt.

Jag tycker om att sy långsamt för hand. Jag äger två fina symaskiner som jag gärna arbetar med. Men plaggen som är sydda med miljoner små handsydda stygn har en annan själ, en annan känsla. Jag väljer automatiskt material mer omsorgsfullt eftersom jag ska jobba med det många timmar innan jag har det på mig.

Min konst handlar ofta om att våga leva, fullt ut i varje sekund. Både de sekunder som inte märks och de sekunder som gör så fruktansvärt ont. Sekunder som bränner i fingertopparna. Sekunder som får hjärtat att dansa. Sekunder när man är rädd. Kalla sekunder. Sekunder när man tror att man ska dö.

En av mina utställningar hette "Här bor ett lyckligt barn, stör ej!". Jag spelade Jojje Wadenius, bjöd på godis och visade skulpturer av vassa glasbitar och ulliga gömslen. Det var en uppsättning av barndomsminnen som fick ta plats en stund. Några få personer fick en intim inblick i mitt tidiga liv. De visste inte hur nära mig de var i den utställningen, men det är inte det viktiga. Det viktiga är min väg ditåt och mötet med mig på besökarnas väg. Det är en stor skillnad.

Det är inte upp till mig att besökarna ska förstå. Men har jag tur förstod de en av alla meningar jag ville säga. En av tusen. Om jag har tur.