En längre oplanerad paus igen

Jag börjar bli van att saker inte blir som jag har tänkt. Jag gör upp planer och funderar, försöker känna framtidshopp. Sen dras mattan bort under mina fötter och jag får börja om igen. Ställa mig upp, borsta av mig dammet och fortsätta. Om och om igen. Hela tiden finns hoppet där, att nu lossnar det, nu börjar det, nu kommer det igång..

Tro: Jag tror att jag gör skillnad. Mina relationer med mig själv, med Gud, med mina vänner och med naturen gör min värld hel. Därför kan jag fortsätta.

Hopp: Varje gång jag faller, finns det en väg upp. Hur orättvist fallet än var. Hur mycket jag trodde att jag aldrig skulle falla. Det finns alltid en väg upp, helt enkelt eftersom jag inte har något annat val, det finns ingen annan väg. Bara upp.

Kärlek: När jag säger åt mig själv att jag inte gör skillnad och att det inte går att ställa sig upp, då tappar jag glädjen. Jag slutar vara glad. Att vara glad, att känna glädje och att ha roligt är det absolut viktigaste. Inget fall rår på den som skrattar och den som förstår hur stor skillnad man gör bara genom att finnas och att den enda vägen efter ett fall är att ställa sig upp, är en människa som känner glädje. Jag tänker vara glad. Jag tänker ha roligt. Låt vara att det ibland endast är ett aktivt val och inte alls något som kommer spontant. Låt vara att det finns människor som inte ens tycker att jag borde vara glad.

Jag tänker ha roligt ändå.