Dags för tid med släkten
- Helena Moen
- 25 juli 2017
- 1 min läsning
Ibland tänker jag avundsjukt att allt mina släktingar rör vid blir till guld. När man ser sig om är det så mycket man kan vara tacksam för, alternativt få prestationsångest över. Mina släktingar är de som ritar ett hus och faktiskt bygger det, de som kämpar mot systemet och de som lyckas försörja sig på sin hobby. De åker skidor i OS, sjunger i idol och har egen youtube-kanal. De skriver böcker, räddar hundar och reser jorden runt.
Och så kommer jag. Så mycket eld i bröstet och sitter ohjälpligt fast.
Jag har längtat så länge på att det ska lossna och jag ska få rida på vågen precis som de. Jag menar inte att deras liv är utan bekymmer, utan bara att jag längtar efter att bli buren en bit. Jag har kämpat så för varje centimeter. Något litet fotfäste kan jag väl få?
Fast samtidigt är det ju inte fotfäste de har, bara en oändlig karisma. Mina släktingar är de som lyser. De som rider på vågorna men även dras ner i djupen, precis som jag. Nu har jag varit djupt ner ett tag och det får mig att undra vad det är för våg som kommer nu..
Jag behöver åtminstone inte oroa mig för att mitt liv någonsin blir tråkigt!

Bình luận