Solens barn
- Helena Moen
- 2 aug. 2017
- 2 min läsning
Jag får mycket honung iår. Eller mycket, det är väl en definitionsfråga antar jag. Jag får ett överflöd, för tredje året i rad. Det känns fantastiskt! Hemma i tomtebolyckan frodas humlorna nu och det är jag och alla blommor glada för, det bådar gott för framtiden om jag skulle göra en avläggare och ta hem på gården och slippa köra till Forslunda för att titta till dem.
Bin är verkligen solens barn. Om jag ska dit måste jag göra det när det är sol, för då är de ute ur kupan och på bra humör. Retar jag dem för ofta riskerar jag att få ilskna bin och det vill jag ju inte! Bin kommunicerar var maten finns, var faran finns och hur barnen har det. Men jag kan inte se bin som individer på samma sätt som exempelvis getingar eller myror (ändå är väl varken getingar eller myror kända för att vara insektsvärldens individualister).
Bin arbetar som celler i en hel kropp. Drottningen är kärleken och viljan, hela tanken med existensen. Cellerna av honkön bygger, samlar, sköter om, pysslar och krigar. Cellerna av hankön spatserar runt och har som enda uppgift att svärma för drottningen. Larven äter sig ur sitt lilla vaxhål när det är för litet. Den torkar långsamt och när den tagit sig ut kan den också flyga.
Solen styr individens liv. Individen är samhället. Solen bestämmer hur mycket honung samhället har och hur hårt samhället har jobbat för sin honung. Så en solig sommar har man glada bin och mycket honung. En gråmulen sommar har man mindre honung och mindre glada bin som jobbat lite mindre och varit lite färre.
Solen styr alltså drottningen som i sin tur styr samhället.

Comments