Nymåne
- Helena Moen
- 19 dec. 2017
- 1 min läsning
Första advent var det fullmåne. En stor och ståtlig sådan. Den reste sog som en gul navelina-apelsin utan nejlikor och den bleknade sedan till ett klart silverklot som lyste upp snön när jag följde den upptrampade snöstigen till djuren. Men idag lyser ingen måne. För månen är helt ny och natten är helt svart. Snart kommer midvintern, midsommarens motsats, då det vänder.
När man inte bor i staden, som är norm, så bor man helt enkelt utanför normen. Andra saker blir mycket mer viktiga på helt andra sätt och av helt andra anledningar. Det blir svårt att både berätta och förstå. Kort och enkelt kan jag förklara det med att jag saknar månen, i alla dess faser i stan. Jag vill att månen ska påverka mig. Att mörkret ska flytta in i mitt bröst.
Utan det djupaste mörker kan du inte hitta ljus. Ögonen dras till gnistrande stjärnor, ljuspunkter. Det kommer en tid när ljuset är överallt och jag aldrig får sova.
Jag behöver vila nu. I kylan, snön, mörkret.

Comentarios