Skriket i natten är jag
- Helena Moen
- 31 dec. 2017
- 1 min läsning
Ikväll uppträder jag på nyårspromenaden i Skellefteå. Alla kommer inte tycka att det är vackert, men det är inte poängen. Kulning är inte tänkt att vara vackert. Det är ett arbetsredskap. Skriket är ett lockrop som ska locka till sig vissa saker och skrämma bort andra. Det är ett urgammalt rop av dem som levde med naturen, med skogens och fjällens väsen. De som använde det de hade trots att de nästan inte fick.
Vi ska se till att alla är trogna kungen och kyrkan och annat ska piskas ur folket! Trots det fick det finnas kvar. Det gömdes, glömdes och bevarades. Ändå, till slut så finns det här inatt. Som ett enda stråk av norrsken just innan fyrverkerierna slår ut. Som en enda neongrön tråd i en helsvart trasmatta, eller som en trådstump som fastnat på en tröja på slöjden i skolan.
Den finns kvar. Stannar. Sitter för djupt. Generationer av tid.
Skriket i natten är jag.

Komentarze